Dagis-tut

Jag gjorde det. Jag trotsade min hypokondri över svininfluensan och åkte på leverantörsbesök till London. För den opåläste kan jag meddela att 2/3 av alla drabbade i Europa befinner sig i.... just det, England! Så här i efterhand kan jag konstatera att jag är förkyld men sannolikt befriad från flunsan än så länge. Nöff nöff.

Under min resa fanns två förväntansfulla själar här hemma i Frösunda. Jag vet egentligen inte vem som var mest förväntansfull av Thea och Jon inför dagis-hämtningarna medan jag var borta. Det flöt på fint (såklart) bortsett från att Jon missade den obligatoriska lilla bil-tuten när man åker från dagis. Och det fick han äta upp. Thea påpekade snabbt vid hämtningen att han inte fullföljt sina plikter och hade dessutom informerat samtliga fröknar om vad som inträffat vid lämningen. Till Jons försvar så krävs det lite övning att faktiskt hantera att svänga ut på vägen och samtidigt veva ner rutan för hand (japp, inga elhissar här inte), sträcka ut handen, vinka samt tuta. Man har i princip tio sekunder på sig att utföra alla dessa handlingar innan dagisets utegård försvinner ur sikt.

Sötaste och gladaste tjejen!

Men även jag fick en utmaning vid en av hämtningarna i veckan. När Thea och jag gick i trappan mötte vi Achmed och hans pappa. "Mamma, Achmeds pappa ser ut som en pepparkaka!", sa Thea och trampade sedan vidare i trappan.