En beatbox-ande pappa

Prick i fingret - på egen hand

Idag bestämde sig Thea för att ta saken i egna händer. Och utförde alla blodsockermätningar helt själv. Hon vrider upp pennan så att en ny nål är på plats, laddar, sticker sig i fingret, suger upp en bloddroppe på en liten sticka som hon satt i mätinstrumentet och läser av resultatet. "Mamma, jag har 4,9 nu, visst är det bra?"

Det trodde man liksom inte för några veckor sedan. Och det skulle inte förvåna mig om hon kommer att vilja ta insulinpennorna själv också inom en rimlig framtid. Och det är ju helt fantastiskt. Tänk vilken enorm anpassningsförmåga barn besitter. En vuxen kommer visserligen en lång tid framöver behöva vara närvarande och bedöma blodsockervärden och insulindoser men själva utförandet kommer hon säkert snabbare än vi anar bemästra på egen hand.

Värre är det nog för min pappa och Lasse, som vid blotta åsynen av nålar och blod nästan tuppar av. En gammal klassiker är vid min födelse, då barnmorskan i samband med att hon gav mig K-vitaminsprutan, undrade hur det var fatt. "Tack, det går bra, sa mamma, sannolikt utmattad efter förlossningen". "Jag syftade på din man här", sa barnmorskan och nickade mot en avtuppad, nybliven pappa. Förlossningen hade han klarat galant, sprutan var värre.

Siri 2 månader

Sötchock!

Flaggan i topp på Siris 2-månadersdag!

Fokus har, av förklarliga skäl, inte varit på Siri de senaste veckorna. Lyckligt ovetande Siri är dock utan tvekan den som mått bäst av oss alla här hemma. Här kommer i alla fall en liten upprättelse i bildform. Är det bara jag, eller är hon inte galet söt?

Thea - en riktig trooper

Vesa hade reagerat på att Thea drack och kissade ofta. Jag misstänkte urinvägsinfektion och Vesa tog Thea till vårdcentralen fredagen den 4 mars för att få lite antibiotika mot detta. Någonstans, i mitt hypokondriska inre, så svepte tanken om diabetes förbi, men jag slog bort den eftersom det mer sannolikt rörde sig om en urinvägsinfektion. På vårdcentralen hittade man stora mängder socker i urinen och de skickades vidare till Astrid Lindgrens Barnsjukhus, där man snabbt kunde bekräfta misstanken om Diabetes. När jag fick infon var det som att någon vred om varenda ben och muskel i min kropp. Jag ville skrika men fick inte fram ett ljud.

Thea var dock vid gott mod när hon ringde och berättade om dagens upplevelser en stund senare. Hon hade fått en båt och ett flygplan i armen (kanyler till dropp förstod jag senare) och spökvatten (själva droppet). När jag kom till sjukhuset hittade jag Thea i en hög med barnböcker, fastkopplad till en droppställning, till synes nöjd över bokutbudet. Hon visade mig stolt sina kanyler i armvecken och var lika glad som vanligt. Tills man skulle ta ett stort antal provrör med blod på henne, det var inte populärt. Det kommande dygnet fick Thea ha sin pump (droppställning) med insulin, varje timma togs nya blodprover.

Söndag morgon ersattes pumpen av insulinpennor. Fullständigt vidrigt. Det kändes som ett övergrepp att tvinga Thea med dessa sprutor. 7 injektioner om dagen. Tre personer behövde vi vara första dagarna för att kunna ge en protesterande Thea insulin. Det är inte mänskligt att behöva genomgå detta. Inte för Thea. Inte för någon av oss.

"Jag vill inte vara Thea längre", sade Thea en av dessa dagar till Vesa. Då trodde jag att mitt hjärta skulle brista. Jag höll mig samman på sjukhuset men bröt ihop i bilen till och från sjukhuset varje dag. Och det blev ganska många turer eftersom Siri behövde ammas med jämna mellanrum. Vi valde att inte ta Siri till sjukhuset i RS-tider. Ett barn på sjukhus kunde liksom räcka. Halleluja för ersättning, säger jag. Vesa sov med Thea på sjukhuset.

Men sen. Efter bara några dagar. Så hände nåt. Det är som att vi människor är byggda för att anpassa oss efter nya omständigheter. Krishantering. Thea började sakta men säkert acceptera pennorna före varje måltid och vårt eviga stickande i hennes fingrar för att mäta blodsocker. "Jag ska bli doktor när jag blir stor, mamma", sa Thea och gav Lenny (gossedjur med diabetes på sjukhuset) en dos med sprutor och kanyler. Jag ville bara gråta, samtidigt så var det ju väldigt positivt att Thea började bearbeta detta trauma som det faktiskt är att få diabetes. Sen blev hon nyfiken. "Är det socker i detta, mamma?", frågade Thea om varenda livsmedel som kom i hennes väg. En eftermiddag när vi satt i allrummet så var det en pojke intill Thea som fick en glass. Han hade uppenbarligen inte diabetes. "Mamma, det är nog inte så bra för mig att äta glass. Jag får så högt blodsocker då", sa Thea besviket. Den här tjejen kommer snart att bräda vilken dietist som helst i kunskap om kolhydrater och blodsocker.

Thea pysslar om Lenny på sjukhuset...

... och vaccinerar glatt sina gossedjur här hemma

Thea mäter Jons blodsocker

Hemma hos oss får alla sprutor just nu.
Fast i vår variant är det sockervatten istället för insulin

Astrid Lindgrens Sjukhus. Säga vad man vill, men barn kan de verkligen på det här stället. Thea talar om sin sjukhusvistelse i enbart positiva ordalag. Clowner, Bibliotek, teater, Röda Korset tjejer som kom och spelade spel med barnen på kvällen, Målarverkstad och Lekterapi. Helt fantastiskt. När jag kom på morgonen stod Thea ofta och hoppade jämfota och tjoade att hon ville till lekterapin och leka. Efter vår vistelse på Astrid Lindgren känner man en enorm tacksamhet och en vilja att själv engagera sig i liknande välgörande ändamål.

Clownerna kunde till Theas stora förtjusning både trolla
och göra en såpbubbel-fångare av ballonger!

Målarverkstad

Min fina Thea. Hon har en beundransvärd förmåga att se det positiva i precis allt. Jag försöker göra som Thea, men jag har en bra bit kvar. Jag sörjer fortfarande hennes livslånga sjukdom. Samtidigt kan jag nu se att vi kommer att kunna hantera situationen, vi vänjer oss sakta men säkert vid vår nya vardag. Min oro om följdsjukdomar får jag tyvärr lära mig att acceptera, hantera och leva med.

Och tack fina Barbro, din insats här hemma med Siri har varit och är ovärderlig!

En ny vardag

07.30 Vi kollar blodsockernivån. Ger basinsulin i rumpan och Måltidsinsulin i magen. Frukost.

09.30 Vi kollar blodsockernivån, bedömer om Thea ska få ett halvt äpple med eller utan insulin. Det beror på hur fysiskt aktiv vi tror att hon kommer vara.

10.45 Thea ser lite hängig ut. Vi kollar blodsocker, som är under 3,5. Hon får extra äppleklyftor.

11.30 Vi kollar blodsockernivån. Ger Måltidsinsulin. Lunch.

14.00 Vi kollar blodsockernivån. Ger Måltidsinsulin. Mellis.

16.00 Vi kollar blodsocker för att se om vi gav rätt dos vid mellis. Hon ligger högt, vi gav för lite.

16.30 Thea är hungrig. Hon får avokado, gurka. Livsmedel som inte kräver insulin.

18.30 Vi kollar blodsocker, tar basinsulin i rumpan och måltidsinsulin i magen. Middag.

20.30 Vi kollar blodsocker, utvärderar insulindosen till middagen.

23.00 Vi kollar blodsocker.

03.00 Vi kollar blodsocker. Om värdet är under 3,5 får vi väcka Thea och ge lite mjölk.

Att bedöma insulindos är svårt. Dels beror det på hur kolhydratrik måltiden är, hur mycket fett och fibrer som måltiden inkluderar samt naturligtvis hur mycket Thea äter. Och hur mycket Thea har/kommer att röra sig eftersom motion har samma effekt som insulin. Men vi lär oss för varje dag.

Thea är en riktig trooper, hon är precis lika glad som förut, insulinet till trots. Hon är helt fantastisk!! Och det som kändes så nattsvart för två veckor sedan känns nu lite, lite lättare att hantera för varje dag som går. Vår vardag blir visserligen aldrig sig lik, men det blir en vardag igen. En ny vardag.

När det som inte får hända ändå händer..

Hälsan. Att få vara frisk. Man tar det så lätt för givet. När mamma insjuknade i malignt melanom blev jag brutalt påmind om detta. Nu har jag blivit påmind igen. Jag må vara hypokondriker men jag talar nog för samtliga föräldrar när jag säger att den största fasan som förälder är att ens barn skall drabbas av en allvarlig sjukdom. Fredagen den 4 mars är en dag jag aldrig glömmer. Då fick Thea diabetes.

En livslång sjukdom som förändrar vardagen radikalt med ständiga blodsockerkontroller, balanserad kost samt injicering av insulin före varje måltid. För alltid. Det är så oerhört sorgligt. Jag vill bara skrika rakt ut.

Amningskoma?

Man kan ju bli lite virrig av amning. Det har man ju hört. Det kanske kan förklara varför jag nyss gick till badrummet för att byta blöja på Siri, men glömde ta med huvudkomponenten till denna aktivitet. Nämligen Siri.

Konst av en 4,5 åring

Thea har konstnärstalanger som jag saknar fullständigt.
Titta vilken fin huvudfoting!

Thea bjuder på show

Thea bjuder Siri på högklassig underhållning på eftermiddagarna efter dagis. Båda barnens favorit verkar just nu vara att Thea kör runt Siris i babygymet på golvet "så att Siri kan få åka karusell".

Gröna Lund kan slänga sig i väggen. Så här ska karuseller vara!

Thea har dansuppvisning i en minst sagt mönstrad outfit