Idag bestämde sig Thea för att ta saken i egna händer. Och utförde alla blodsockermätningar helt själv. Hon vrider upp pennan så att en ny nål är på plats, laddar, sticker sig i fingret, suger upp en bloddroppe på en liten sticka som hon satt i mätinstrumentet och läser av resultatet. "Mamma, jag har 4,9 nu, visst är det bra?"
Det trodde man liksom inte för några veckor sedan. Och det skulle inte förvåna mig om hon kommer att vilja ta insulinpennorna själv också inom en rimlig framtid. Och det är ju helt fantastiskt. Tänk vilken enorm anpassningsförmåga barn besitter. En vuxen kommer visserligen en lång tid framöver behöva vara närvarande och bedöma blodsockervärden och insulindoser men själva utförandet kommer hon säkert snabbare än vi anar bemästra på egen hand.
Värre är det nog för min pappa och Lasse, som vid blotta åsynen av nålar och blod nästan tuppar av. En gammal klassiker är vid min födelse, då barnmorskan i samband med att hon gav mig K-vitaminsprutan, undrade hur det var fatt. "Tack, det går bra, sa mamma, sannolikt utmattad efter förlossningen". "Jag syftade på din man här", sa barnmorskan och nickade mot en avtuppad, nybliven pappa. Förlossningen hade han klarat galant, sprutan var värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar