Det svåraste med Theas diabetes är egentligen inte Theas sprutor med insulin. Det är snarare tiden mellan måltiderna, när blodsockret kan falla snabbt som det är klurigt. Thea visar ofta inga som helst tecken när hon har lågt blodsocker. Det blir därför svårt att släppa iväg henne själv, på egna äventyr. Att följa med kompisar hem efter dagis blir svårt, vilket känns väldigt tråkigt. Jag fyller gärna hela huset med ungar som vill komma och leka med Thea, men det är inte riktigt samma sak. Men allteftersom vi alla blir varmare i kläderna vågar vi ta ut svängarna lite mer, och hon får därför själv springa över till grannar på vår gata utan oss i släptåg. Känns oerhört viktigt att hon får göra det. Jag vägrar låta hennes diabetes sätta käppar i hjulen för hennes sociala liv, hon måste få leka och leva!
Thea är min hjälte. När vi är på leklandet och andra barn beställer pannkakor med sylt och jag förklarar att det inte är så bra för henne, förstår hon. Hon blir besviken men hon förstår. Och räddar situationen. "Mamma, vet du att köttbullarna var också jättegoda! Kan vi inte mysa i soffan och dippa gurka och morötter ikväll?"
Men så ibland. Då vrids den om. Kniven i hjärtat. "Mamma, jag är inte som andra. För jag har diabetes". Samma kväll anmälde jag mig till föräldraföreningen för barn med diabetes.
