Tänk att Siri har legat i min mage i 9 månader. Det är liksomsvårt att fatta nu i efterhand. Här 3 veckor innan nedkomst.
Siri var beräknad till den 24 januari. Det var för övrigt exakt det datum som både barnmorska och vi kommit fram till på var sitt håll, vilket är ganska imponerande. Vattnet gick punktligt, natten till den 24 januari. Kände svaga och glesa värkar men vi blev ombedda att komma in för kontroll av vattenavgången natten därpå. Det visade sig vara en populär natt att föda barn på för det var fullt på såväl Danderyd, Karolinska och Huddinge. Vi blev rekommenderade att åka till Sös eller Södertälje istället. Väl på Sös kunde man precis som jag konstatera att vattnet gått (eller snarare sipprade i en jämn, blöt takt...) men att värkarna ännu var svaga. Vi blev därmed hemskickade igen med rekommendationen att sova och samla krafter samt att vi fick en tid för igångsättning ett dygn senare. Det är ganska svårt att sova när man har värkar, vatten som sipprar samt inser att vi ganska snart kommer att få träffa det där pyret som legat och sprattlat i min mage så länge.
Eftersom jag inte var så sugen på en igångsättning (som utförs två dygn efter vattenavgång pga infektionsrisken) då dessa förlossningar tenderar att bli mer utdragna så hoppades vi följdaktligen på riktigt starka värkar under nästkommande dag. Och de kom med besked. Nån gång efter lunch kom en värk. Påföljande två kom med 30 minuters mellanrum. Nästa efter en kvart. Därefter 7 minuter mellan värkarna. Och nu hade vi tur, det fanns nu plats på BB Stockholm och en fullständigt fantastisk barnmorske-studerande tog hand om oss. Klockan var nu strax efter fyra på eftermiddagen.
Till min besvikelse hade jag dock ganska många centimeter kvar att expandera innan det skulle bli dags att föda barn, värkarna började tillta och Siris hjärtslag gick ner. Läskigt, tyckte jag men det visade sig att Siri helt enkelt inte gillade att jag låg på rygg. Sedan följde ett par timmar med ganska intensiva värkar som tilltog i både styrka och längd. Det började bli dags för smärtlindring. Jag kallade in patrullen och föreslog sterila kvaddlar. Vår barnmorska lyste upp som ett barn på julafton inför detta moment. Sterila kvaddlar är sterilt vatten som injiceras under huden och syftar till att lura kroppens eget smärtlindringssystem. I klartext är smärtan vid injiceringen så kraftfull att den "slår ut" övrig smärta. Jag har aldrig tidigare i mitt liv upplevt en sån smärta. Och då inkluderar jag alltså hela övriga förlossningen. Om de funkar och verkligen tar bort värkarna ett par timmar så är det förstås värt det, jag upplevde tyvärr inte att de hjälpte nämnvärt. Jag återgick därför till min andning och lustgasen. Klockan elva ville Siri ut och tio minuter senare så var hon i min famn, magiskt. En nästan svindlande känsla som är svår att sätta ord på. Både jag och Jon var så tagna av stunden att vi först efter en bra stund insåg att vi inte visste vad det blev för sort :-) Efter en stund i rosa skimmer var det så dags för moderkakan. Som inte ville komma ut. Efter en stund frågade barnmorskan om det var ok om hon satte lite akupunktur i mina lilltår för att påskynda processen men just då kände jag att det fick vara nog med injiceringar och smärta så jag tackade helt sonika nej till detta generösa erbjudande. En blick från barnmorskan och jag förstod att det bara var en retorisk fråga. Men då, som på en beställning, ville även den lilla kakan ut och vi kunde sedan helt fokusera på att bekanta oss med vår nya familjemedlem. Att denna lilla varelse nyss fyllde 8 månader är nästan svårt att greppa, tiden går så fort.
Ungefär 8 timmar gammal...
Ungefär 8 månader gammal...Bebisdoft. Trots ev blöjor och intorkat kräks på kläderna så känner man den ändå, bebisdoften. Kan inte komma på något som är bättre än det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar